﻿lande. Medwetandet om att hon uppfört
ſig på ett högſt opasſande, beſynnerligt, obe=
gripligt ſätt waknade inom henne och plå=
gade henne i ytterſta grad. De trånga
wäggarne tryckte henne, hon måſte hafwa
luft, plats, en ſtilla wrå der hon kunde ohej=
dadt gråta ut — — och med darrande hän=
der tog hon hatt och kappa, och blott den
enda tanken: ”ut! bort!” framträdde redig
ur hennes känslors förwirrade kaos. Hon
blickade ſkygg, lik ett förföljdt, af dödsfruk=
tan gripet rådjur, ut i förſtugan om den
war tom; hela hennes kropp darrade ända
ut i tåſpetſarne, ty juſt nu öppnades för=
ſtugudörren och någon inträdde. Det war
kuſin Henrik. En ſuck af otålighet banade
ſig wäg ur Käthes bröſt, hon wäntade and=
lös och darrande att han ſkulle gå in, men
han ſtällde hennes tålamod på ett hårdt
prof. Med oändlig betänkſamhet och om=
ſorgsfullhet lade han hatten på bordet, upp=
tog kam och borſte ur fickan och friſerade
ännu en gång framför den lilla, i förſtugan
befintliga ſpegeln ſitt ſå obeſkrifligt blanka
och glänſande hår — derpå harklade han
ſig, afdammade omſorgsfullt med en näsduk
ſina ſtöflar, framdrog ſina manchetter och
tog på ſina handſkar — allt detta ſå ber=
hördt långſamt, högtidligt och gravitetiſkt
— Käthes ſmå hwita tänder hade presſat
ſig emot underläppen, ſå att ett blodigt mär=
ke der blef ſynbart, marken brände under
hennes fötter — — ändtligen! ändtligen!
— en upprepad harkling, en rädd knackning
och faderns röſt hördes ropa derinne:
”Stig in!”